9 månader  17 dagar har du varit borta från mig och jag hatar det så mycket. Jag kan inte beskriva saknaden eller smärtan eller allt som gör så förbannat ont. Allt jag blir så arg på att du missar, hur orättvist livet är och alla varför.

Jag försöker vara strak, jag försöker att le, men det gör ont varje gång. Jag vet att för din skull mamma så måste jag, jag bara måste för du ville att vi skulle leva våra liv, vara lycklig. Men vem ska jag prata med? När jag behöver dig?

Jag pratar med dig varje dag och blundar och minns hur underbara dina kramar känns, dun underbara lukt, ditt leende, hela du. Jag vet att  du alltid  kommer  vara hos mig men det gör så ont bara...

Allt jag vill är att ringa dig, krama om dig ha dig här, låta dig känns bebisens sparkar se lyckan hos dig när du blir mormor, allt det där som var meningen att du skulle få uppleva. Livet är inte rättvist.

Men jag försöker lyssna på dina ord varje dag att döden är inte farlig och jag vill inte att ni ska sitta och gråta när jag är borta för jag kommer alltid vara hos er. Jag försöker lyssna på dom orden för din skull mamma.